Jag är idag en sentimental och känslig person. Jag gråter sällan för småsaker, men lätt när jag blir arg – det bara spricker! På senare tid har jag upptäckt att jag har lättare för att bara ”släppa fram det”. Jag var nog tuffare innan jag hade pojkvän, men misstänker att jag fortfarande uppfattas som ganska sval. Enligt mig själv är jag dock känsligare och lite mer okej med att det funkar att vara ledsen om allt helt enkelt är fruktansvärt.

 När han klev in i mitt liv klev en annan viktig person ut – något jag aldrig någonsin kommer sluta sörja. Den sorgen överfaller mig, from time to time.  

Vi hade det jobbigt, men jag vågade faktiskt aldrig gråta ordentligt. Då var allt ett enda djupt och tjockt mörker, hopplöshet och ständig oro. Numera kan tårarna minst sagt överaska mig. Inte bara som ett resultat av hormonsvängningar som jag mycket lätt faller offer för, utan det blir ”tjockt” utan någon för mig uppenbar anledning. Jag växte upp för fort, något annat går inte att säga. Jag fick ta ansvar, hjälpa till. Mamma, syster, bror. Jag.

Jag vet inte hur jag bäst ska lyckas med att förklara vem jag är, vad jag upplevt, vad jag drömmer om etc. Jag vill inte vara ett offer, trots att jag troligtvis klassas som ett. Jag tycker livet har varit och är orättvist, men samtidigt är jag oändligt lycklig för att jag verkligen fått lära mig vad det är att älska, att uppleva villkorslös kärlek. Att jag genomlevt det största svek ett barn kan uppleva vill jag inte gömma, utan snarare basunera ut. På något sätt måste det finnas en gräns för hur jävligt en människa kan ha det. Någonstans.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag är lycklig. Vi älskar varandra mer än någonsin (peppar-peppar) och äntligen får vi vara tillsammans hela tiden. Att bo ihop innebär mer kontroll, mer trygghet och ett fastare grepp om vardagen - åtminstone är det så jag "ser det". Jag ÄR trygg nu...

Jag tog tåget. Vi hade det jättetrevligt. Faster, kusinerna och jag. Vi är ett bra gäng. Vi pratade mycket om "det förflutna", de sorger vi delat och delar. Killarna är okej med alltsammans nu ändå. Det är nu snart ett år sedan deras pappa gick bort...

Igår var vi och plockade blåbär. Jag är helt slut i hela kroppen, även huvudet. Att jag är "psykiskt" trött beror dock på att jag satt uppe till klockan kvart över fyra inatt för att göra klart min fasters födelsedagspresent! Det var slitsamt, men de...

Dags för mig att skärpas! Jag vill ju berätta om mitt liv, men det är svårt när jag väl får för mig att logga in. Jag ber om ursäkt för att jag skriver så sällan. För att få läsare är det nog en god idé att uppdatera liite oftare.   Jag är något bly...

You know what? Jag vill ha det som i vänner, men eftersom att jag redan funnit min Chandler och min Chandler tycker att hans Monica (dvs. jag) är hetast av karaktärerna - trots smygbögsmisstankar från både Joey och Ross - så räcker det att vi hoppar ...